Nu i dagarna påbörjades inspelningarna av Transformers 3, vilket inspirerade mig till denna recension. Transformers är från början leksaker som Hasbro lanserade på mitten av 80-talet. För att öka försäljningen gjorde man en tecknad serie tillsammans serietidningar. Serien blev så känd så den är idag kultförklarad och flera nya versioner har kommit ut genom tiden. Min relation till Transformers går långt tillbaka. Jag tvingade min mormor att spela in avsnitten till mig eftersom vi saknade de rätta kanalerna själv och jag samlade på serietidningarna. När jag fick höra Transformers skulle bli live-action så blev barnet inom mig exalterat till max, speciellt när favoriten Spielberg skulle producera.

Sam (Shia LeBeouf) en nördig tonåring som ska köpa sin första bil. Han fastnar för en gammal Camaro som inte ens försäljaren (Bernie Mac) känner igen. Problemen startar när Camaron kör iväg mitt på natten och visar sitt rätta jag. Camaron eller Bumblebee som han egentligen heter, är en utomjordisk robot som sänts för att beskydda Sam från de ondskefulla Decepticons. Sam hamnar nu tillsammans med skolans snygging Mikaela (Megan Fox) mitt i ett krig mellan de goda Autobots och de onda Decepticons, eftersom han i flera år utan att ha vetat om det har en karta till ett kraftfullt vapen som Decepticons vill ha. Till sin hjälp har de även de målmedvetna solderna, Major Lennox (Josh Duhamel) och Sergeant Epps (Tyrese Gibson) samt den galne agenten Simmons (John Turturro).


Beauty and the geek.

Explosionernas mästare Michael Bay står bakom regin, vilket innebär att handlingen kommer i andra hand. Det gör faktiskt inget i en film som detta. Man måste komma ihåg filmen är baserad på leksaker och tecknade serier, d.v.s. den ska inte vara något vidare djup. Filmen levererar det den ska och lite till. De mänskliga karaktärerna är stereotypa och ganska ointressanta, men vad gör det när man får se robotar puckla på varandra och det ser riktigt häftigt ut. Robotarna är väldesignade till minsta detalj.


Personalen på ILM har gjort ett jättejobb.

Musikaliskt blandas det mellan Steve Jablonsky och diverse rockgrupper som Linkin Park och The Used. Rockmusiken går an i någon enstaka actionscen, men det är Jablonskys musik som är minnesvärd.

I det stora hela är Transformers helt klart sevärd film. Den bjuder på mycket humor, explosioner och häftiga special effekter, men inget mer förutom en riktigt het Megan Fox. Mer tycker jag inte man ska begära av en film som denna. Kräver du mer så borde du nog hålla dig borta. Känner du dock för humor och förstörelse så är Transformers ett måste. Personligen hade jag kunnat ge filmen full pott då man ignorerar favoritfilmers brister, men om man måste se över bristerna också så blir det tre och en halv flagga.

Jag berörs ofta av filmer och blir lätt förbannad på högfärdiga eller elaka karaktärer. Detta är nog första gången jag verkligen blir arg efter en film där karaktärernas agerande inte är i fokus.

Enöga (Mads Mikkelsen) är en stum slav som tvingas slåss för sin överlevnad i arrangerade dödsmatcher. Den som sedan får ta hand om hans sår är en slavpojke vid namn Are (Maarten Stevenson). När ägaren tvingas sälja Enöga, flyr han tillsammans med Are och träffar ett gäng kristna som övertalar dom båda att följa med på korståg mot det heliga landet. Väl på båten dyker en tjock dimma upp och oro att man aldrig kommer hitta fram kryper sig in i själen på passagerarna.


Enöga har precis klarat sig igenom ännu en fight.

Visst låter det spännande? Så är tyvärr inte fallet. Regissören Nicolas Winding Refn försöker här göra en djup film om tro och galenskap, men misslyckas totalt. Mads Mikkelsen är en skådespelare av högsta rang, men hans prestation som en stum överlevare med tom blick räcker inte för att rädda filmen. Mikkelsen har den svåraste uppgiften av alla skådespelare i filmen, men är den enda som lyckas. Dialogerna är få och känns väldigt inövade. Karaktären Enöga hade kunnat bli intressant, men allt krut läggs oftast på samma bild av honom stirrandes ut i det tomma intet. Relation mellan Enöga och Are och också kunnat bli riktigt intressant eftersom Are lyckas tolka Enögas tomma ansiktsuttryck, men även där misslyckas man och relationen känns ganska meningslös. Det snackas mycket om att Valhalla Rising är rå och brutal. Det stämmer, åtminstone i en scen där Enöga skär ut inälvorna på sin ägares vakt.


En scen som man trodde skulle sätta prägel på hela filmen. Så fel man hade.

Det enda pluset i detta skräp är det bildmässiga. Människorna var lortiga och naturen vacker och oförstörd. Den skulle alltså kunna funka som naturfilm. Man kan förstå Mads Mikkelsen när han tog sig an rollen för den är utmanande, men som tittare begär man mer. De som tycker den är bra anser att de som inte tycker den är bra är dumma och inte förstår. Tyvärr är den inte svår att förstå, den är bara ett slöseri med tid. Den får en amerikansk flagga, det lägsta av fem.

Då var det även dags för mig att ta mig an denna förväntansfulla film. Hade tidigare endast fått lovord om denna film, men Tarantino är en väldigt ojämn regissör i mitt tycke. Jag precis som de flesta gillar Pulp Fiction, annars har jag svårt för Tarantinos filmer. The guy got balls, inget snack om saken. Filmregler gäller inte i hans filmer vilket jag gillar, men det innebär inte att det blir bra för det.

Filmen utspelar sig i naziockuperade Frankrike. Vi får följa två historier fram tills de knyts ihop i slutet. Vi får följa judinnan Shosanna som med nöd och näppe lyckas fly från judejägaren, SS-översten Hans Landa (Christoph Walz) som under falsk identitet planerar sin hämnd.


Hans Landa

I den andra historien får vi stifta bekantskap med löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt) och hans mannar som sätter skräck i nazisterna på sitt eget brutala vis. På så sätt får de sitt smeknamn, The Basterds. Tillsammans med den tyske skådespelerskan Bridget von Hammersmark (Diane Kruger) planerar de en stor aktion mot Hitler.


Aldo Raine


Bridget von Hammersmark

Kan börja med att säga att jag blev positivt överaskad. Detta är nog den Tarantino-film jag gillar bäst. Christoph Walz gör en sanslöst bra prestation som den karismatiske Hans Landa. Han tycks hela tiden ha full kontroll på läget och får en på fall ständigt. Hans liknelse med judar och råttor är så övertygande så att det är skrämmande. Brad Pitt ger också ett gott intryck och en hel del skratt. Aldo Raines språkkunnighet kan ingen missa. Andra nämnvärda karaktärer är sergeant Donny Donowitz (Eli Roth) som älskar slå ihjäl sina offer med sitt baseboll-trä, samt den hyperstörde sergeanten Hugo Stiglitz (Til Schweiger). Diane Kruger är en fröjd för ögat.

Miljön är snygg, väldigt snygg. Du får verkligen en känsla av att det är Frankrike under början av 40-talet. Musiken är dock modernare med t ex David Bowie. Detta går faktiskt hur bra som helst. Att filmen inte alls stämmer överens med krigets verkliga händelser underlättar kanske. Finns det något man möjligtvis kan klaga på så är det handlingen. Handlingen som ni läst om ovan är väl inget att hänga i julgranen egentligen, men det är förmodligen inte meningen heller. Tarantino har lyckats göra det som film ska göra, att underhålla.

Rekommenderar denna varmt till alla som bara vill underhållas och inte letar efter moralkakor eller gripande historier. Den uppfyller sitt syfte och behöver verkligen inte göra mer. Den får fem amerikanska flaggor av fem möjliga.